NYSTART!

 
 
God morgon alla härliga tjejer!
 
Ny vecka - ny start - solen skiner och allt är så jäkla grymt för tillfället. 
Jag kommer att påbörja ett kost- och träningsschema den här veckan med hjälp av en riktigt duktig pt och numera även vän. Det blir antagligen i 6 eller 8 veckor och jag kommer köra stenhårt. För mig handlar framgång om mental och fysisk hälsa och jag vill verkligen komma igång med en bra balans och en kontunerlig träning vilket skapar mer harmoni hos mig. Jag har tränat till och från hela mitt liv men kommer nu verkligen köra strikt för att "kicka igång" mig. JAG ÄR SÅ PEPPAD!
 
Följer ni med på resan? 
 
LOVE, S
 
 
 

JOBBA-HEMIFRÅN-DAG!

 
Hej på er underbara läsare!
 
FÖRST OCH FRÄMST - vilken jäkla respons jag fick på inlägget jag skrev igår - ni är underbara!
 
Idag har jag en "jobba-hemifrån-dag" där jag pysslar med mina egna satsningar. Just nu sitter jag på Långbro Wärdshus, har käkat en god lunch och sitter och planerar lite grejer. Jag är så taggad på 2017 och vad allt vad detta året kommer innebära. Jag har flera projekt i spelning men att bygga olika ting tar tid och det är inget som kommer över en natt. Däremot tror jag på mig själv, mina drömmar och har starka visioner, vilket är a och o i framgång, enligt mig. 
 
Jag ska gå igenom lite mail här nu och sedan in till stan för att göra naglarna, vi hörs sen, ok? 
 
LOVE, S
 
 
 
 
Allmänt, Jobb, Personligt | | Kommentera |

NÄR ENS HJÄRTA GÖR ONT AV ORO.

Såhär ser det ofta ut på morgonen hos oss <3
 
De senaste dagarna har som sagt varit minst sagt jobbiga rent emotionellt då min lilla älskade Coco blev dålig i torsdags. Jag mamma och Coco var ute och kastade pinne som vanligt på förmiddagen i torsdags. Plötsligt ser mamma att pinnen går av i munnen på henne och hon skäller/piper till och kommer gående mot mig och gnäller och man märker att det gjorde ont. Hon såg väldigt ynklig ut och "mammahjärtat" börjar genast göra ont, som fan. Vi tar det lugnt och ser hur hon verkar och hon känns ändå okej efter en stund och vi går vidare på promenad och hon verkar pigg och alert igen. Vi kommer hem och hon blir överlycklig att vara hemma och krafsar runt i soffan som vanligt. En stund senare åker vi ner till pappa för att kolla skidvm och käka lunch. DÄR märker jag att hon beter sig annorlunda, väldigt annorlunda. Hon kan knappt hålla uppe ögonen, liksom blinkar hela tiden. Hon ser ut som en ostbåge i kroppen, blodsprängda ögon och svansen mellan benen. Jag fick liksom ingen respons från henne. Men hon somnade en stund och jag tänkte först om hon bara var trött. Men då hon vaknade började jag bli orolig på riktigt då hon fortfarande inte var sig lik. Jag ringde veterinären och de sa att jag borde åka in med henne och kolla upp det. Pappa och jag hoppar in i bilen med lillan och åker till Bagarmossens djursjukhus (DET BÄSTA I HELA STAN, GRYM PERSONAL). Vi får vänta en stund som man gör på en akutavdelning men efter en stund får vi träffa veterinär som kikar på henne, kan inte se något och meddelar att de vill söva henne för att se i sovande tillstånd då man kommer åt bättre. De sa att det kunde visa sig vara en "pinnskada" nere vid svalgen. Mitt hjärta börjar dunka och jag fylls med ångest, jag hatar sådant. En av mina största mardrömmar är att själv behöva sövas, för jag är typ livrädd för det. Men med en underbar personal lugnar de mig och tar blodprov på henne innan för att göra mig lugnare också. De minuterna som gick då vi väntade på att en sköterska skulle hämta henne var HEMSKT. Jag satt med henne i knät och tänkte på mammas ord "du måste vara lugn så att Coco är lugn". Jag var lugn. Jag satt och pussade på henne och bara gosade. 
Tillslut kom en sköterska som också var helt underbar och hämtade henne. Vi fick åka hem och vänta på ett samtal från dem när hon vaknat och vi kunde komma tillbaka och hämta henne. Det var så JÄVLA jobbigt, att åka därifrån UTAN henne. Utan min bebis, min älskling, min bästa vän. Men det var bara att göra det, jag visste att detta var nödvändigt och vad som behövde göras för att hon inte skulle ha ont längre. Efter ca två timmar ringer jag och undrar hur det går för henne och HON HADE VAKNAT! Vi åkte direkt dit och hämtade hem henne. Jag fick sådant lyckorus i hela kroppen och tårarna kom för att jag blev så himla lättad. Med ett rött bandage runt ena tassen, ett rosa halsband med hennes namn på och ett band runt halsen kom de ut med henne och hon blev så glad att hon kissade på sig när hon såg mig. Jag hade henne hos mig igen - en väldigt groggy liten hundvalp.
 
Den natten sov jag hemma hos min mamma och hennes man, på hallen tills de kom hem vid 00-tiden. Sedan sov vi, jag och Coco gott hela natten och morgonen därpå var hon som hon brukar igen, fylld med liv och kärlek och min pigga hund var tillbaka! LYCKLIG TJEJ!
 
Detta kanske inte låter så hemskt för er som inte har hund eller djur själva, som inte har gått igenom det själva osv, men för mig är det obeskrivligt hur orolig jag blev. Hur mycket Coco betyder för mig och jag kan bara säga att det är en helt obeskrivlig kärlek jag har till det lilla djuret, min Coco. 
 
 
Upp