Att våga lämna ut sig själv

 
Jag tänkte skriva lite om pskisk ohälsa då det är ett ämne jag verkligen kan relatera till själv och som jag vill lyfta even more i samället. Folk påstår att det inte är tabu med psykisk ohälsa längre på samma sätt, men det jag tycker är underligt är varför folk (många i min innersta krets) inte vill prata om det, öppna sig, är rädda att bli dömda, livrädda att låta ens egna läppar säga de saker de får ångest för. Varför? Jo därför att det fortfarande är så himla många som dömer folk utifrån deras diagnoser och inte sätter sig in i ämnet. Jag anser att det handlar om okunskap. 
 
Jag fick diagnoserna Gad, OCD och djup depression för drygt ett år sedan. Jag var övertygad om att jag hade ocd men jag förstod knappt innebörden av den, varför jag ältade tankar i evighet och var rädd för att någon skulle tycka jag var dum i huvudet. Hela året innan drog jag mig undan, träffade inte mina vänner, drog mig bort mer och mer från det sociala liv jag hade. Jag, den energiska Sofia som ääääälskade att vara ute och träffa människor och ha trevligt med andra stängde hellre in mig med serier så jag slapp tänka på mitt liv och för att ångesten skulle försvinna för några minuter och att jag skulle kunna ha lite lugn och ro i hjärnan, för en kort stund. 
 
Jag har det senaste året gått hos en otroligt duktig psykolog, KBT, som hjälpt mig att se ocd:n från ett annat perspektiv. Jag insåg att GAD var en stor del av det jag enbart trodde var tvångstankar och jag fick uppgifter som gjorde att jag efter tio gånger hos min psykolog gick från djup depression till ljusare tankar och därmed frisk från en av diagnoserna, djup depression. Två to go. Men jag har insett att jag inte kommer bli fullt frisk (antagligen) från min ocd och gad, men jag vet hur jag ska hantera det idag och oftast mår jag väldigt bra.
 
Jag har sedan 1,5 år ungefär ätit setralin, medicin som har hjälpt mig i kombination med KBT-terapi komma tillbaka till den Sofia jag egentligen är. Jag är medveten om att det är delade meningar kring medicin, jag var en av de som hade dömande åsikter kring det men jag har förstått att även det handlar om okunskap. Jag mår idag bra, jag har vissa ångesttankar och stunder med ångest, men idag vet jag hur jag ska hantera dem med de verktyg jag fått. 
 
Jag ser att denna resan (som jag inte är färdig med än) har gjort mig otroligt stark, mer självsäker och gladare än på väldigt många år. Jag önskar ingen att gå igenom sådana här saker, men om man nu gör det så får man fan se till att göra det till något positivt (när man känner sig friskare) och därför kommer jag att börja föreläsa om detta nu framöver. 
 
Delar ni mina åsikter kring diverse saker? Är det någon som känner igen sig? Är det någon som har erfarenheter av liknande terapier och mediciner? Kommentera och dela med er!
 
 
Allmänt, Personlig Utveckling, Personligt, Psykisk ohälsa | |
#1 - - PLAINDAYS:

Starkt och fint att vara öppen om sånt här, det behövs! Känner igen mig mycket i det du skriver :). Lycka till på fortsatta resan

Svar: Hej!!
Tack snälla, och JA, det är så sjukt viktigt!! Kul att du läser bloggen, fortsätt med det!
KRAM!
sofiafrisk.se

#2 - - Anonym:

Känner igen mig i Ocd:n och depressionen. Tror jag blev deprimerad av att gå runt med en massa ritualer i huvudet hela dagarna. Inte så lätt att vara glad och social då.

Svar: Hej Anonym!
Exakt, samma här för mig. Man orkar inte och då måste man våga söka hjälp!
KUL att du läser bloggen!

KRAM!
sofiafrisk.se

#3 - - Alicia:

Hej!
Heja dig som skriver om detta!
Jag har varit sjukskriven sedan oktober förra året med paniksyndrom, ångest och depression. Fick direkt Sertralin men fick för många biverkningar så jag bytte till Sipralex. Tar även andra lugnande vid behov och tabletter för sömn. Jag startade en blogg i slutet av december för att nå ut och vara öppen om min sjukdom. Jag har själv svårt att acceptera den. Men att skriva ner saker om det hjälper mig faktiskt lite. Och så slipper jag även förklara för de jag känner hur det är för var och en. Lättare att hänvisa till bloggen då!
Gå gärna in och kika på den. Som sagt, fortfarande rätt nystartad :)

Svar: Hej Alicia!
Tack snälla fina du!

Jag förstår, och grymt av dig att verkligen sjukskriva dig för att så småningom komma tillbaka till livet.
Ja, alla reagerar ju olika på läkemedel och man ska anpassa sig till det som kroppen mår bra av! Jag tog också tabletter för att somna lugnare innan, men har slutat med det sedan några månader.
Jag hade faktiskt och har en ångestkänning idag, som hängt med i flera timmar, man får bara acceptera den.

Hur mår du idag?

KRAM och självklart ska jag kolla in din blogg!
sofiafrisk.se

#4 - - Madelein Larsson Wollnik:

Har flera psykiatriska diagnoser och inga behandlingsformer fungerade på mig men jag tror främst det berodde på att jag själv inte var mottaglig. Nu har jag hittat det som funkar bäst, dvs stenhård fysisk träning. Alla modeller är ju individuella som det som funkar på den ene funkar kanske inte på någon annan. Tilläggas skall att jag mådde sjukt dålig upp till 25-årsåldern sen när jag fick barn så började det vända till det bättre. Efter det har det bara gått framåt.

Svar: Hej Madeleine!
Jag förstår, vill du berätta vilka diagnoser du blivit diagnotiserad med?
Ja, allting är olika från person till person och det är väldigt sant det du skriver, att om det funkar för en så behöver inte det betyda att det fungerar för alla!

Vad härligt att läsa att du mår bättre och att det hela tiden går framåt - HEJA DIG!
sofiafrisk.se

#5 - - Martina Wilhelmson:

Tycker det är befriande att läsa om hur "vanligt folk" faktiskt mår!
Jag slåss själv med ångest och depression och även tidigare självskedebeteende. Jag kan känna mig konstig många gånger. Som att jag är ett b-exemplar av lite sämre kvalité. Även runt min familj kan jag uppleva att det är så. Eller framför allt då för att vara ärlig.
Men det är texter som denna så får mig att känna mig ganska normal ändå! Det handlar bara om okunskap och rädsla tror jag. Det är ett läskigt område det här med psykisk ohälsa. Som att det man tänker på är filmen Gökboet och alla med psykisk ohälsa är galna!

Tack för att du delade med dig!!

Svar: Hej Martina!
Tack, och JA, det är så viktigt!
Jag vet verkligen vad ångest och depression innebär och jag hade en hel del självskadebeteenden för länge sedan också.
Jag kunde också känna mig sådan, att man liksom spelade i en "egen division" vilket kändes som man var en utomjording typ. Men sedan jag började vara väldigt öppen med min psykiska ohälsa så känner jag inte på det sättet längre.

Jag älskar att kunna få dig att känna dig "mer normal" då det är mycket därför jag bloggar, för att kunna inspirera andra och få folk att kämpa vidare!

TACK SJÄLV OCH KRAM!
sofiafrisk.se

#6 - - Photo by E M E R E L L A:

Åh vilket välbehövligt inlägg att läsa! Mycket starkt av dig tjejen!

Svar: Hej Emerella!
Tack för dina fina ord och JA, det är sååååå viktigt!
KUL att du hittat hit!

KRAM!
sofiafrisk.se

#7 - - Johanna:

Väldigt bra skrivet! Jag tycker att det händer mer och mer på det här området och stigman kring psykisk ohälsa, men att det som all förändring går långsamt. Förändringar tar ju tid men det blir bättre! Bara skillnaden mot när jag blev sjuk för ca 10 år sen och idag tycker jag är stor. Idag finns det poddar, tidningar, program och kändisar som går ut och berättar så jag tycker verkligen att det händer saker. Och hjälps vi alla åt att vara öppna går det fortare😊

Svar: Hej Johanna!
Tack snälla! Jag håller med dig, det är mycket mer öppet idag än vad det var för bara några år sedan. Däremot tror jag att det behövs ÄNNU MER om det inte ska vara människor som går runt och mår så pass dåligt som de gör.

Tack för pepp och KRAM till dig!
sofiafrisk.se

#8 - - Madelein Larsson Wollnik:

Som ung GAD, anorexi/bulimi, depression. Som vuxen adhd autistiska drag :-)

Svar: Ah, jag förstår! Hur mår du idag?
KRAM!
sofiafrisk.se

#9 - - Anna-Karin :

Tack! Fint och bra skrivet. Är själv just i starten på att förändra mitt liv.. Sköt om dig!

Svar: Hej Anna-Karin!
Jag förstår, Kämpa vidare, du är otroligt stark som har påbörjat den resan. Varje gång du känner "jag orkar inte detta" så tänk på VARFÖR du började resan.

Stor kram!
sofiafrisk.se

#10 - - Lillan:

Bra skrivet! Känner absolut igen mig, har lidit av depression under flera år, senaste åren har det "blommat ut" i ångest. Har lidit i det tysta i princip då jag bor i ett land/samhälle där psykiska sjukdomar "inte är på riktigt". Dvs om man har ett sjysst liv och känner sig deppig så är man antingen bara trött eller så är man otacksam.. Suck.
Lång väg att gå för världen med detta..

Svar: Jag kan känna igen mig i det där du skriver, då är det viktigt att förklara (jag vet att det är sjukt tufft) för folk i din närmsta krets att det är på en helt annan nivå och SÖK HJÄLP!!!
Det är så viktigt, gör det för din egna skull!

All lycka till dig!
sofiafrisk.se

#11 - - Madelein Larsson Wollnik:

Har aldrig mått bättre faktiskt, har hittat det som funkar för mig.

Svar: Härligt!!!
sofiafrisk.se

#12 - - Anonym:

Fantastiskt klokt och tänkvärt ! Har en vuxen son som befinner sej mitt i skiten nu, adhd diagnos i vuxen ålder, depression, posttraumatiskt sressyndrom...tungt även för anhöriga, men försöker verkligen att finnas där ♡

Svar: Hej Anonym!
Jag förstår och det är aldrig lätt att vara anhörig. Jag bad mina föräldrar läsa på så mycket som möjligt och de följde med på anhörigutbildningar för att det är varken lätt eller kul rent energimässigt att försöka förklara.

Hoppas att det blir bättre snart! <3
sofiafrisk.se

#13 - - Amanda:

Ett väldigt bra inlägg, kan relatera som fasen! Har ätit sertralin i 2 månader nu ungefär pga ångest och märker en markant skillnad, även om det är en lång väg att gå fortfarande.

Svar: Hej Amanda!
Åh, det gläder mig (inte att du har ångest) men att du kan känna igen dig, för detta gör oss så mycket starkare!

Vad GRYMT att du känner skillnad! Hur mycket äter du?

STOR KRAM!
sofiafrisk.se

#14 - - Emelie:

Så otroligt starkt av dig att skriva detta inlägg!! Har själv gått i KBT tidigare pga trasiga familjerelationer och självmordstankar och min psykolog hjälpte mig så otroligt mycket!! Tycker också att det är konstigt att folk säger att det inte är tabulagt längre, för det är det ju visst.. Kanske bättre än vad det var för tio år sen, men inte i närheten av tillräckligt för att vi ska kunna stryka att det är tabu kring psykisk ohälsa... Tycker i alla fall att du är GRYM!! Kram till dig

Svar: Hej Emelie!
TACK för din kommentar, det gör mig rörd och glad.
Jag håller med dig, och vi måste prata ÄNNU mer om det, det är den enda vägen. TACK, du är grym som skriver, och fortsätt att följa bloggen. <3
sofiafrisk.se

Upp